|
Lambert
Werner fick sina tidigaste konstnärliga intryck vid 17 års ålder av
Gösta
Adrian-Nilssons dynamiska konst, men det var genom kontakten
med
Kandinsky och Klee i 1920-talets Berlin, där han under tre år stude-
rade till läkare, som hans konstnärliga syn frigjordes och han
helt övergick
till
måleriet. Han experimenterade också tillfälligtvis med skulptur under på-
verkan av
Archipenko och Zadkine.
Efter studierna i Berlin flyttade han över
sin
verksamhet till Paris, där han 1928 debuterade på Galerie Mots et Images
med ett
tiotal lyriska abstraktioner. Lambert Werner var en självständig konst-
när, som
länge i obemärkthet följde sin egen väg med nära anknytning till inter-
nationella
konstströmningar. Kandinskys färgmusikaliska abstraktioner och
Klees
subtila bildpoesi synes ha varit de främsta utgångspunkterna, då han
delvis även
under inflytande av den internationella surrealismen utformade sin
förfinade
och personliga neosurrealism.
Av svenska
konstnärer torde han stå närmast de ungefär samtidigt med honom
framträdande skånska imaginisterna; hans om automatismen erinrande teknik,
hans ibland
poetiskt laddade titlar och den nästan orientaliska färgprakt med
vilken han
ofta dränker sina bilder – och som fått flera att jämföra honom med
Max Walter
Svanberg – tyder på en viss samhörighet med dessa, men han är
för
mycket individualist för att kunna bindas till någon bestämd riktning. Den
komplicerade
blandteknik med skrapningar, tvättningar, frottage
och lasyrer,
som är hans
kännetecken och ger hans akvareller och gouacher deras säregna
utseende
med sin något batikliknande lyster, måste
uppenbarligen medföra en
viss grad
av beräkning i det konstnärliga tillvägagångssättet och utesluter därför
ren automatism.
I de flesta
av Lambert Werners målningar före 1950-talets mitt finns en svårtydd
men ändå
klart figurativ symbolik, som talar om djup konstnärlig medvetenhet.
När den
informella konsten bröt igenom under 1950-talet var steget inte långt för
honom från
hans surrealistiskt visionära konst till en rent nonfigurativ bildsyn med
sina
närmaste rötter i den franska tachismens kalligrafiska fantasier och lek med
plumpar
och fläckar. Frågan är, om inte han genom denna frigörelse från kvar-
dröjande
figurativa rester slutgiltigt nådde fram till ett adekvat uttryck för sina
konst-
närliga
intentioner: att skapa en ”ren” konst, som liksom musiken är sig själv nog
utan
några litterära bestämningar, en konst som avser att frigöra betraktarens fan-
tasi genom att utesluta varje fixering vid bestämda ting. I konsekvens
härmed av-
stod han
sedan 1950-talets mitt från att ge sina målningar några namn.
Lambert
Werner hade separatutställningar i Stockholm på Färg och Form 1949,
1951, 1955,
1960 och 1966, Sturegalleriet 1959, Galleri Observatorium och Svea-
galleriet
1962, Galleri Latina 1965, i Göteborg på Lorensbergs konstsalong 1949,
1951, 1954,
1958, 1962 och 1966, i Norrköping 1953 och 1956, i Borås 1953,
Örebro
1954, Malmö 1955, Jönköping 1956, Västerås 1957 och Landskrona 1959.
Han deltog
i Paris i Salon des Surindépendants
1950 och visade separata kollek-
tioner på Galerie Raymond Creuze
1951, 1953, 1955 och 1958. Vidare hade han
separatutställningar
i Basel 1951, Berlin 1952 och 1953, Bryssel och Luzern 1953,
Traunstein
1956, Oslo 1957, Nürnberg 1958, Wuppertal-Barmen
1959-62, Amster-
dam 1961,
New York 1964 samt ett flertal utställningar i Italien under 1960-talet.
Lambert
Werner är representerad i Moderna museet, Borås konstmuseum, Jön-
köpings
museum, Västerås konstmuseum och Örebro läns museum samt utom-
lands bland
annat i Institut Tessin och Musée National d’Art Moderne i Paris,
Nationalgalerie Berlin och museerna i Nürnberg och Wuppertal.
|