Bland konstnärerna från den upländska guldåldern intager Ellis Wallin en särställning. Medan konstnärer som Gusten Widerbäck och Olof Thunman skolades i konstnärsförbundets anda hämtade Ellis sin inspiration i den franska konsten. Han nådde också berömmelse långt utanför Upsalas gränser. Vi finner hans verk i samlingarna på Moderna museet, Göteborgs konstmuseum, museerna i Malmö, Norrköping, Eskilstuna, Örebro, Borås, Karlstad, Östersund, Gävle, Västerås, Upsala, Ateneum i Helsingfors, Tessininstitutet och Louvre i Paris m fl ställen. Under sin långa karriär var han en mycket flitig utställare. Förutom ett stort antal utställningar runt om i Sverige hade han sex separatutställningar i Paris och deltog ett flertal gånger på Salongen därstädes.

Ellis Wallin berättade själv om sin karriär i en intervju i Upsala Nya Tidning i samband med sin 80-årsdag 1968: "Skall jag börja från början skall jag först som sist erkänna att jag är född i Uppsala. Men det var kanske mer en tillfällighet att jag råkade skåda denna jämmerdalen just där. Mina föräldrar flyttade snart till Dannemora, där far min hade en liten verkstad för skogsredskap. En moster målade pastell och det var hon som talade för att unge Ellis skulle få lite konstnärlig utbildning. Hon såg att han hade anlag åt det hållet. 1907 skickades jag därför till Uppsala och kom i lära hos universitetets dåvarande ritmästare, som hette M Holmgren. Det var en kunnig man och av både honom och några andra lärare tog tonåringen djupa intryck.

Konstakademien

1911 kom jag in på C Althins målarskola i Stockholm. Det blev språngbrädan till Konstakademien. Där upplevde jag några av mina lyckligaste år. Starkaste intrycket på mig gjorde nog sedermera professorn Harald Sallberg. Han lärde mig etsningens svåra konst och undervisade mig också i vilken speciell konstart grafiken är. Han är en man som jag aldrig glömmer och som jag står i stor tacksamhetsskuld till. På Konstakademien fanns också professor Olle Hjortzberg, W Smith och naturligtvis chefen för etsarskolan Axel Tallberg.

I min fars verkstad hade jag hittat en kopparplåt och av den gjorde jag mitt första grafiska blad. Det var kanske inte så märkligt, men på etsarskolan fick jag lära mig oändligt mycket mer. En dag träffade jag bokhandlare Lennart Norblad i Uppsala. Han sa  till mig: du måste göra några etsningar med Uppsalamotiv. Här finns ett skriande behov av sådana. Du förstår, studenterna vill ha ett minne från sin lärdomsstad. Jag gjorde några stycken och det hela slog väl ut. Mig gjorde dessa etsningar en ovärderlig tjänst, de finansierade mina fortsatta studier.

Västkusten

En dag träffade jag hotelldirektör Henrik Svanfeldt på gatan. Han var en man som betytt mera för mig än de flesta. Han hade stött mig i många besvärliga situationer och jag kände att jag hade en verklig vän i honom. Plötsligt sa han: du skall inte gå och hänga längre i Uppsala. Du måste ut, ut och uppleva nya miljöer och avvinna din konst nya värden. Jag driver just nu stadshotellet i Lysekil, sa han, och där finns faktiskt ett rum, som jag har tänkt att du skulle få bo i i sommar. Jag tror det vore nyttigt för dig.

Henrik Svanfeldt var en välmenande och förståndig man och han hade så rätt i vad han sa. Jag reste ner till Lysekil, stortrivdes och blev återigen förälskad, den här gången i Västkusten. Snart upptäckte jag också Grundsund och dit har jag återvänt varje sommar nu i mer än 50 år. Där har jag massor av vänner och har knutit oerhört värdefulla kontakter.

Paris och Cézanne

Tretton år av mitt liv vistades jag i Paris och vad jag där insöp var av oersättlig betydelse för min utveckling. Jag bodde i Paris 1920-33 med några korta avbrott för Holland och Italien. Det var sköna år och jag hade inte varit den jag nu är om de inte hade funnits. Jag tog intryck av den franska nyrealism som i reaktion mot de abstrakta och experimentella riktningarna i huvudsak företrädde ett traditionsbundet, naturromantiskt landskapsmåleri. Jag lärde åtskilligt om pastost "belle matière"-måleri med en gärna ganska uppluckrad, robust formulering i varma, tunga färgskalor av dominant grått, svart, brunt, blått och grönt. 

Cézanne var redan död men han och de andra impressionisterna gjorde senare ett outplånligt intryck på den unge svensken och jag måste öppet bekänna att det var han som lyfte mitt måleri till den ljusa och kanske man kan säga glada och livsbejakande ton det sedan fick. Mina Parisår kan inte strykas ur min utveckling. Jag minns dem med glädje och jag tänker varje dag på vad de betytt för mig.

Konstnärsvännerna

Uppsala var dock den fasta punkten för mig. Där var jag hemma och där hade jag mina vänner. För att tala om vännerna måste jag främst tänka på Gusten Widerbäck. Han var mitt stöd i många avseenden. Vi delade ljuvt och lett och levde under knapphetens kalla stjärna. När en fick sälja en grej, som det heter nu, fick alltid den andre njuta en släng av sleven. Ofta sålde man för underpriser. Man måste ju leva. Folk tror ofta att konstnärer bara super, men det gällde faktiskt inte oss. En dag när jag träffade Gusten på en gata och föreslog honom en grogg på Gästis, svarade han: käre bror, jag gillar havresoppa bättre än grogg. Och det blev havresoppa.

Per Fredriks hörde också till kretsen. Han var en fin målare och har gjort många bra Uppsalabilder, som med tacksamhet bevaras i månget Uppsalahem. Hans bilder från Gotland är också högt älskade. Tyvärr dog han alldeles för tidigt.

Tore Wahlström från Gamla Uppsala har jag också ett starkt intryck av. Han var en av de förnämsta i Uppsala, utgången från konstnärsförbundarnas krets. Jag minns honom mest som en bruten man, märkt av sekelskiftets folksjukdom lungsoten. Hans arbeten är nog mycket sällsynta i Uppsala och jag hoppas att det som finns kvar skall komma museerna till godo.

Olof Thunman var den uppländske Pan. Har man en gång träffat honom glömmer man honom aldrig. Han kan inte beskrivas men han lever i sina teckningar av suptallar och skvättekar ute i de uppländska bygderna och naturligtvis i sin poesi. Det är svårt för mig att säga inom vilken konstart han var störst. Jag har många personliga minnen av honom, ibland lite bråkiga men ofta också veka och varma, vittnande om djup vänskap.

Ernst Nilsson var en fin och djuplodande konstnär som jag heller aldrig glömmer. Han var huvudsakligen träsnittare och sålde mycket. Han måste leva på sin konst och hade det ofta besvärligt. Han har skildrat studenternas Uppsala på ett rättframt sätt. Det är på något sätt en sorg i rosenrött i hans Uppsalabilder.

Fattigdom och framgång

Naturligtvis hade jag stora försäljningssvårigheter i unga år. En och annan kund kom väl då och då men alla ville ha vad jag hade att sälja nästan gratis. Som jag tidigare antytt levde man ur hand i mun. Kom det någon som tyckte om ens arbeten sålde man för de hemskaste underpriser. Det blev i alla fall en kaka bröd, en korvbit och kanske en pilsner, d v s ett mål för en hungrig konstnär. Man hade en känsla av att ha sålt sig men samtidigt av att ha räddat sig över till nya uppgifter. Det gällde med andra ord att överleva för att kunna arbeta vidare.

Fortsättningen har gestaltat sig lite annorlunda. Nu upplever jag raka motsatsen till hur det var då. Nu är det något slags köbildning i min trappa. Alla vill ha mina arbeten. Här har varit massor av människor som vill köpa. Det var länge sedan jag sålde en torr tavla. Det är lite generande att säga att jag inte har en möjlighet att samla mig till en utställning, därför att allt jag producerar säljs omedelbart."