När Konstakademien 1847 gav ”trenne fruntimmer” dispens som extraelever hånades pionjärerna och uppmanades kasta bort penseln för att i stället ”sticka strumpor och stoppa korf”. Denna styvmoderliga behandling av kvinnliga konstnärer fortsatte in på 1900-talet. Vid ”Kvinnliga konstnärers aprilutställning” på Liljevalchs 1921 skrev den då inflytelserike konstkritikern Albert Engström i Strix: ”Det är en skam för hela kvinnokönet att ställa ut en sådan vidrig talanglöshet. Smutsigt i färg, intelligent pretentiöst, härmning, aperi, idioti. Jagen bort er konstfluga, lären er laga mat och föra hushållsböcker, då komma vi män med starka, av våren inspirerade känslor att göra era liv till en fest. I blin gifta hela bunten för att i sinom tid föda sunda barn till världen. Behöven i sedan lite konst, skall vi karlar måla starka och välgjorda tavlor åt er för både kök och sängkammare. Men hustavlan skall ha hedersplatsen.” I vår tid möter väl de kvinnliga konstnärerna betydligt större förståelse än så, men det kan ändå vara på sin plats att lyfta fram några av de många svenska konstnärinnorna från 1800- och 1900-talet i en utställning.

 

Under den radikala perioden på 1880-talet då det akademiska historiemåleriet förkastades och man i stället anammade det nya friluftsmåleriet kom många duktiga kvinnliga konstnärer fram. Tidens fokusering på vardagliga motiv där man skulle avbilda verkligheten passade dem bättre än det gamla pompösa historiemåleriet. Ett stort antal av kvinnorna studerade i Paris. Där kunde de leva ett betydligt friare liv än hemma i Sverige. Emma Toll (1847-1917) vistades i Paris 1878-83 och ställde ut på salongen där 1880 och 1881. Hennes motivkrets var ofta porträtt och genrebilder, som exempelvis utställningens akvarell med en kvinna i folkdräkt. Charlotte Wahlström (1849-1924) fick kunglig medalj i landskapsmålning 1883 och bronsmedalj på Världsutställningen i S:t Louis. Hon åkte till Paris och kontinenten för stipendiepengar. I henne finner vi en av det sena 1800-talets främsta landskapsmålare, vilket framgår av det lilla landskap som är hennes bidrag till utställningen. Den spröda penselföringen minner här om konstnärinnans tid i Frankrike. En konstnärinna som kom att stanna i Frankrike under en betydligt längre period var Märtha Tynell (1865-1930). Den långa tiden i Frankrike alltifrån 1880-talets början och ett 20-tal år framåt skapade för henne en kontakt med impressionisternas friluftsmåleri, som sedan satte sin prägel på den värdefullaste delen av hennes produktion. Något som vi kan se i den målning från Nice med vilken hon är representerad på vår utställning.

 

Sveriges första och kanske också förnämsta barnboksillustratör, Ottilia Adelborg (1855-1936), illustrerade dels egna böcker, till de mest populära hör ”Prinsarnes blomsteralfabet” från 1892 och ”Blomstersiffror” från 1894, dels andras verk, som exempelvis Magda Bergquists ”Det var en gång en konung”. Omslagsbilden till det sistnämnda verket visar vi på utställningen.

 

Även det tidiga 1900-talets konstnärinnor reste till Paris. De båda från Upsala bördiga konstnärinnorna Ingegerd Beskow (1887-) och Maj Bring (1880-1971) studerade först för Carl Wilhelmson, men begav sig sedan till Paris där de studerade för Henri Matisse. Beskows bidrag till utställningen är en akvarell med motiv från Fyrisån och Akademikvarnen. Maj Bring deltager med en koloristiskt mycket fin oljemålning där motivet är en utsikt över hustak, troligen ett motiv från hennes ateljé i Stockholm.

 

Till de viktigaste namnen inom den svenska 1900-talskonsten hör utan tvekan Siri Derkert (1888-1973).  Hennes parisvistelse gav influenser till ett kubistiskt måleri, som hon dock ganska snart frångick. I stället utvecklade hon en stil som var ett uttryck för en egenartad och ursprunglig livsupplevelse. Det centrala motivet i hennes konst kom att bli människan och då främst de egna barnen. På utställningen visar vi en av hennes mycket speciella akvareller. Ett av Siris barn, Liv Derkert (1918-1938), uppnådde trots sin korta levnad hastigt konstnärlig mognad och egenart. Under åren 1934-36 utförde hon den serie med pasteller över motiv ur H.C. Andersens sagor, som utgör tyngdpunkten i hennes produktion. Dessa målningar är mindre direkta illustrationer än symboler för hennes självupplevda konfliktstämningar och drömmar. Två av de konsthistoriskt värdefulla pastellerna visar vi på utställningen.

 

År 1910 hade Föreningen svenska konstnärinnor bildats. Avsikten var att arrangera egna utställningar och på så sätt underlätta för de kvinnliga konstnärerna att nå ut med sin konst. En som livligt engagerade sig i denna sammanslutning var Mathilde Wigert-Österlund (1873-1943). Hon var gift med konstnären John Österlund och tillsammans blev paret den självklara medelpunkten i Upsalas konstliv. Nedbruten av psykisk ohälsa kom Mathilde att tillbringa ett par perioder av sitt liv på sjukhus. Vid den sista sjukhusvistelsen 1934-36 skapade hon collage med akvarellerade teckningar på bibelblad, där rutmönster och kors kan ses som symboler för hennes dödsångest och känsla av fysisk och psykisk instängdhet. Hennes samtid förstod sig inte på collagen, men vi kan på utställningen se att Mathilde var långt före sin tid med dessa annorlunda verk.

 

En konstnärinna som på många sätt fick kämpa emot elementen var Evy Låås (1923-1999). Trots sjukdom och långa perioder av depression kom hon att skapa målningar som utstrålar lust och glädje. På utställningen visar vi en kollektion av hennes verk, där framför allt det koloristiskt mycket starka självporträttet kan stå som en symbol för vår utställning och de svenska konstnärinnornas skaparkraft.

 

Detta är några exempel på de många duktiga kvinnliga konstnärer som kom att sätta sin prägel på det svenska konstlivet under 1800- och 1900-talet. Andra konstnärinnor som är representerade på utställningen är Carin Ax, Simone de Dardel, Gertrud Drucker, Margitta Ehrnst, Maja Fjaestad, Barbro Forslund, Greta Gerell, Kristina Jansson, Siri Kivilinna, Ingvil Stille, Anna-Lisa Thomson och Hildegard Thorell.